kiira

bakar för att mejjas kalas är ikväll.. o gråter över att vi ska ta bort lippe. glatt möter sorg. inte kul!

pratade just med en bekant som varit med om många hundar som hennes gubbe tagit bort. de är så de funkar. ja fattar de. men de är sjukt jobbigt!

Lippe har inte ens varit våran hund från början o ja känner inte i hela mitt hjärta att han är min hund., Men är man väl tagit bort ett djur finns ju ingen återvändo! finns ingen "backa" knapp. gjort är gjort. Men ja vet att han har ont. han kan inte skita normalt heller. trött o hänging är han. mager som en sticka.. spelar ingen roll hur mycket mat han får.

att börja operera hunden när vetrinären säger att de kanske hjälper. känns faktistkt inte som någon ide. Hunden är 9 år gammal. bara att söva ner en hund av hans storlek är ju vanskligt. så ja tvekar nog inte på att beslutet är rätt., men de är sååå jobbigt! o när när ska man ta bort han!  finns ju aldrig en perfekt dag! finns ju aldrig en rätt dag. just nu går ja o hänger upp mig på att "hur reagerar" barnen.. säkert en undanflyckt för att ja själv kommer gråta floder... och inte kommer funka.. så ja vill skjuuta på de till efter mejjas 2 ¨års dag.  eller om ja ska låta mange bestämma.. o säga till mig på morgonen.. vet inte hur! blä o fan.. nu ska ja ta ut brödet o sen gosa med Lova.. gråta i smyg är min grej!